Det kommer ingen hästbild i det här inlägget. Inte ens en liten. I det här inlägget kommer istället en liten text om livet.

 

Jag är rädd för mycket. Jag har varit rädd för så mycket mer. Jag har varit rädd för att synas. För människor och deras åsikter. För mig själv och min kropp. För att förändras.
Jag är inte lika rädd längre. För jag vet att de människor jag gillar, de människorna jag vill ha i mitt liv kommer att stanna där. De kommer inte att försvinna. De kommer inte att låta sig påverkas av andra. De finns i mitt liv för att de vill vara i mitt liv. För att de trivs där. Det känns bra o jag känner mig trygg. Tryggare än någonsin.

 

Om en vecka åker jag till andra sidan jorden. Jag lämnar min familj, jag lämnar mitt hem, jag lämnar den bekvämlighet som trygghet ger. Och det är okej. Jag känner mig okej med det. För jag vet, jag vet att oavsätt när jag kommer hem, oavsett i vilket skick jag kommer hem, och oavsett vad som kommer ha hänt medan jag varit borta så kommer jag ha min trygghet kvar här hemma. Mina människor kommer vara kvar och alla jag vill ha i närheten kommer att vara där. Tack för det.

 

Vad som inte kommer vara kvar är mitt gamla liv. Livet som varannanveckasbarn, livet som ännu inte vuxen, rätt rejält bortskämd tonåring. Och jag är okej med det. nästan iallafall.

 

Ett rätt meningslöst inlägg, men så blir det ibland. Kram på er.